Theth & Prokletije

Albanien & Montenegro
3 dagar i Juli, 2007

Theth är en by i bergsområdet Bjeshkët e Nemuna i norra Albanien. I dalen finns rustika bondgårdar och spektakulär natur. Högsta toppen i området är Maja Jezerce (2694 m). Albanien anses av omgivande länder vara ett stort gangsternäste. De norra bergen är berömda för sina blodsfejder och att invånarna fortfarande lever efter de urgamla regler som står skrivna i den 500-åriga skriften "Kanuns lag". Vi upplevde dock Albanien som hur tryggt och trevligt som helst, och i bergen var invånarna mycket gästvänliga och hjälpsamma. Från Theth vandrade vi över gränsen till Montenegro, där bergsområdet kallas för Prokletije.

 
 

Dag 1

Vi började med att åka jeep-taxi från Shkoder till byn Theth i bergen.
Förr fanns det en buss som gick dit. Den hette "London Express" :)
Men den hade slutat gå nyligen efter att ha kört av vägen och störtat
ner för ett stup. Alla ombord hade dött - inklusive den berusade föraren...

 

I byn Boga fanns både bar, café och en bra vattenkälla. Härifrån kan man lika gärna vandra resten av vägen till Theth, eftersom utsikten från grusvägen hela tiden är storlagen.

 
 
 
 
De sista kilometrarna valde jag, Reinier & Marie att gå, medan de övriga åkte vidare med jeeparna.
 

 

 
 
 
Utsikt över Theth-dalen. På bilden syns byn Okol, som ligger längst in i dalen. Här övernattade vi senare. Resten av småbyarna som ligger utspridda i dalen kallas gemensamt för Theth.
 

Vi tog en öl på det nedlagda hotellet i Theth och började sedan vandra söderut genom Theth-dalen. Bilden ovan visar "centrum" av Theth, med några av de högsta bergstopparna i bakgrunden.

 

 

 

Tornet som syns på bilden är en "Kulla". Det är ett slags
befäst bostadstorn. I detta område används dessa torn som tillflyktsorter för män under blodsfejder.

 

Kulla-tornet på närmare håll.

 

Lokalinvånare

 

Vy över dalen, där byn och tornet syns nere till vänster

 

En gammal kvarn, som fortfarande var bruk, låg intill den turkosfärgade forsen.

 

 

 

På andra sidan dalen skymtade Grunas-vattenfallet.

 

För att komma dit korsade vi en liten, skranglig träbro. När vi korsat bron tittade vi neråt för att se vad vi gått över - en djup, trång ravin med en dundrande fors...

 

Vattenfallet vid Grunas.

 

 

 

Vi gick sedan norrut igen, på andra sidan dalen, för att komma till byn Okol.

 

Vi följde en liten kanal tillbaka till gården vid Grunas.
Solen började gå ner bakom de höga bergskammarna.

 

Tillbaka i Theth city

 

Lekande barn vid den nedlagda skolan i Theth.

 

På kvällen kom vi fram till byn Okol. Vi skulle bo på ett "homestay" hemma hos en bonde. Jag, Reinier & Marie
tältade utanför huset.

Dag 2

 

Vaknade upp i tältet med fantastisk utsikt.

 

Utsikt från huset i Okol. Till frukost fick vi bröd, ost, tomater och kaffe. Jag drack ett par huttar av Rakia (hembränd plommonsprit med ca 50% alkohol). Tanten i huset, som var väldigt gammal, var inte imponerad. Hon drog ett par klunkar direkt från petflaskan och gav mig ett ansiktsuttryck i stil med "det är så man gör!"

Denna dag skulle vi få åsnor med oss, som skulle bära vår packning. När det var dags att börja gå fick vi reda på att vår åsna hade rymt, så vi fick bära själva... Det blev ganska tugnt, eftersom jag bar på 20 kg och det var både varmt och brant.

 

Men utsikten var värd mödan.

 

Några av de andra vandrarna hyrde en åsna till att bära packningen...

 

 

 

Med oss denna dag, som guide, var Jurje. Han var en riktig alban, med 50-talsfrilla och den albanska örnen i kedja på sitt bröst. Han förstod inte varför vi ville upp i bergen: "Mountains are boring! You should go to Velipoja on the beach and party instead!"
Givetvis rökte han under hela vandringen :)

 

En liten sjö i det högalpina landskapet.

 

 

 

Bunkrar ser man nästan överallt i Albanien. Till och med på 2300 m höjd... Diktatorn Enver Hoxha byggde 800 000 bunkrar, i ett land med 3 miljoner invånare... Enligt honom fanns det invasionshot från alla håll och kanter, men jag undrar om inte det riktiga syftet egentligen var att skrämma sin egen befolkning. Hade kanske varit bättre att lägga pengarna på skolor eller sjukvård?

 

Bunkern och en mäktig klippa

 
Någonstans i dessa trakter passerade vi gränsen till Montenegro. I efterhand har jag sett på kartor att det fanns en minrisk precis här....
 

Fårherdestuga. På fasaden hängde påsar med nytillverkad ost. Reinier & Marie fick smaka varm, färsk fårmjölk. Nära stugan fanns den enda fungerande vattenkällan, sedan Okol.

 

Sedan korsade vi gränsen till Montenegro och kom då ner till en uttorkad sjöbotten. Omgivande berg var, som vanligt, mycket spektakulära...

 

 

 

 

 

Mäktiga klippväggar överallt

 

Ett fönster i klipporna

 

I en sidodal fanns ett nedlagt militärhus. Här fanns inga faciliteter, men taket höll tätt och man kunde sova gratis på golvet. Vi tältade istället. Här fanns även flera andra vandrare från Serbien och Montenegro.

Dag 3

Denna dag gick jag, Reinier & Marie ensamma vidare in i Montenegro, i Ropojana-dalen.

 

Första stoppet blev denna otroligt vackra sjö - Savino Oko.
Kan en sjö bli vackrare än så?

 

Vattnet var väldigt kallt, men ett dopp i det otroligt klara vattnet var ett måste.

 

Så djupt att man var långt ifrån att nå botten...

 

Massor av fjärilar gillade mina strumpor...

 

Längre ner i dalen såg vi denna bäck som verkade försvinna ner i en "liten" klyfta.

 

Den "lilla" klyftan visade sig vara en djup, trång ravin med grönskimrande vatten. Och vattenfallet var riktigt imponerande. Vi följde ravinen bort ca hundra meter. Där var det såg högt att man inte kunde se vattnet, men ljudet av forsen dundrade väldigt kraftigt.

 

Ropojana-dalen.

I mynningen av Ropojana-dalen låg byn Vusanje. Invånarna i denna by var Albaner. Vi träffade ett par killar som tyckte vi var galna som hade vandrat in över bergen. De påstod att bergskammarna runt byn hade minerats under kriget 1999.

 

Vi vandrade vidare i riktning mot Gusinje. Här och var fanns rustika gamla bondhus.

 

I nästa by var invånarna också muslimer, men slaver, och kallades därför för bosniaker. Varje by hade en liten moské.

 

Slutligen kom vi fram till Ali Pasha's Springs. Här dyker massor av källor upp ur marken intill varandra. Tillsammans bildade de ett deltaområde som forsade fram.

I Gusinje-Plav fanns tidigare ca 20 000 invånare, men många flydde under kriget. Idag finns bara ett par tusen permanenta invånare. På sommaren fylls byarna av f.d. invånare som numera bor utomlands. Detta märktes ganska tydligt. Efter att vi träffade de albanska killarna, mötte vi några män som bodde i tyskland. Vid källorna mötte vi sedan en holländare, och lite senare en göteborgare som hette Tarek... Alla med anknytning till byn. Tarek och hans polare, vars namn jag tyvärr glömt, var väldigt trevliga och körde oss till Plav. De visade oss kanonbra hotell och restauranger. Stort tack!

 

Plav var en perfekt stad att avsluta i. Här finns en stor sjö som var fin att bada i. Vi bodde intill busstationen för 5 Euro.

 

Kulla-torn i Plav.

Det går ca 4 bussar per dag till Podgorica. Bussturen var verkligen en upplevelse, eftersom vägen gick genom en imponerande canyon.